Blogg E - The Elements of Journalism

Det är inte konstigt att många journalister ser de sociala medierna som ett hot. De traditionella journalisternas levebröd står i deras ögon på spel. Likaså mediebolagen får kalla fötter, det handlar om pengar, vinst och överlevnad.

Jag själv tyckte fram till för något år sedan att det som stod på nätet inte kunde tas riktigt på allvar. Precis som Martin Jönsson skriver så ansågs det vara mest skit. Om man backar bandet och ser till journalistikens uppgift - det vill säga att verka i medborgarnas tjänst, så har de sociala medierna blivit en tillgång menar jag.

Alla journalister fungerar som gatekeepers. I de så kallade "gammelmedierna" kan inte alla människor komma till tals. När det gäller internets och de sociala mediernas funktion, öppnas nu dörrar för alla att lufta sina lungor - förutsatt att man har tillgång till dator med uppkoppling. Tyvärr inte alla förunnat - det är därmed en klassfråga. Men, bortsett från det, så har medborgarna idag en god möjlighet att framföra sina åsikter.

Demokratin gynnas av att fler får komma till tals.I takt med att allt fler kan säga sin mening, och allt mer information kan publiceras i ogranskat skick, sant eller falskt, krävs alltmer av läsarna. Vi som tar del av informationen måste bli mer kritiska. Det tror jag också att vi blir. När riskerna ökar, måste man utveckla ett försvar. Om man ser de sociala medierna som ett hot innebär det förhoppningsvis också att man i skolorna utbildar kommande generationer i att bli mer kritiska till information. Detta innebär kanske att inte journalister måste ha ensamrätt på att klara av att upplysa andra samhällsmedborgare. Jag tror, kanske är jag naiv, att vi alla kommer att bli mer engagerade i samhällsfrågor.

Så länge man har kunnat förvänta sig att TV, radio och lokaltidningen har serverat de viktigaste nyheterna har man inte behövt vara särskilt kritisk. Men i takt med den hårda konkurrensen om annonsörerna blir det svårare för tidningar att klara sig. Än värre i en lågkonjunktur som idag. När det krisar sig på redaktionerna har inte de traditionella journalisterna möjlighet att göra de där granskande arbetena som de menar sig vara experter på. Och i takt med att yngre och de som lever med internet dagligen hämtar sin information där, lär inte resurserna till "gammelmedierna" öka.

Jag tror det blir en form av självreglering - medborgarna blir mer medvetna och journalister som hjälper till att fördjupa sig i just de frågor som tas upp i bloggarna gynnas.

Bloggarna är som de dagliga samtalen - bortsett från att de får större geografisk genomslagskraft. Som Tor Löwkrantz skrev så har människor alltid pratat med varandra, och nu sker det i sociala medier. Utan kommunikation - ingen utveckling menar jag. Tack vare ett större engagemang och öppnare debatt får man möjlighet att belysa de frågor som berör människor. Jag ser det som en mycket god källa att ösa ur för journalisterna. Om de lägger an örat mot bloggrälsen kan de fånga de frågor som tynger eller gläder medborgarna. Journalistens uppgift är sedan att förvalta "frågan" - genom research, verifiering av sanning, förpackning till intressant läsning och med läsarna för ögonen - inte medieföretaget. Genom att man utgår från de ämnen som lyfts i bloggarna kommer man också undan den lite av de hinder en journalist löper bara genom att vara den person han/hon är. Då alla har sina preferenser är det lätt att skriva om det som ligger denne själv om hjärtat. Utgå från bloggarna - och du kan som journalist skildra ett större spann av mänskliga storys.

De 10 punkter som Kovach och Rosenstiel tar upp i sin bok "The Elements of Journalism", och som jag ser som oerhört viktiga för demokratin, är inte skrivna med avseende på "nya medierna". Men de är ett fullgott rättesnöre - och med kravet på ett öppet forum fungerar de sociala medierna alldeles förträffligt.

1. Journalism´s first obligation is to the truth.
2. Its first loyalty is to citizens.
3. Its essence is a discipline of verification.
4. Its practitioners must maintain an independence from those they cover.
5. It must serve as an independent monitor of power.
6. It must provide a forum for public criticism and compromise .
7. It must strive to make the significant interesting and relevant.
8. It must keep the news comprehensive and in proportion.
9. Its practitioners have an obligation to exercise their personal conscience.
10. Citizens, too, have rights and responsibilities when it comes to the news.

Slutligen vill jag bara sammanfatta min ståndpunkt - de sociala medierna är här för att stanna, och de kommer att gynna dem som avses i punkt 2. Its first loyalty ist to citizens. Men vi journalister lär få bekänna färg - och klarar vi det kommer vår legitimitet att öka.

Blogg D - behjärtansvärt eller orättvist

Kampanjjournalistik. Är det behjärtansvärt eller bara orättvist? Att medierna går samman för att påverka läsare och allmänhet i en viss riktning i en viss fråga är ett avsteg från den objektiva journalistiken. Att förmedla skeenden på ett objektivt vis är journalisternas uppgift. De förväntas, åtminstone i de mer seriösa medierna, på nyhetsplats vara opartiska. Snarare gäller det för dem att låta alla komma till tals. Låta båda sidor framhålla sina argument. Det ska vara rättvist. Men, kommer det någonsin att bli rättvist. Oavsett vilket ämne journalisterna/nyhetscheferna väljer att lyfta fram så innebär det samtidigt att andra ämnen inte får plats i tidningen.

Journalistkåren får alltid göra val - ska vi skriva om det? Ska vi skriva om det igen från en annan vinkel? Bör vi inte skriva om detta också? Den stadsdelen har vi aldrig skrivit om det, borde den inte stå på tur nu? Man väljer och väljer bort - enligt min mening är det svårt att vara helt objektiv.

Förutom val av ämnen så har journalister, som alla andra människor, sina preferenser. Man tänker på det som står en nära - eller på annat sätt berör en. Sen finns det mängder med ämnen som aldrig ens kommer in i min tankevärld - och inte kan jag komma på dem nu heller för då hade det ju varit i just min tankevärld.

Att journalister skriver om Dawit är förståeligt, och för oss i länder med pressfrihet är det inte många som förstår varför det skulle vara konstigt att lyfta fram en så demokratiskt viktig fråga. Men, även om detta är behjärtansvärt - så sker det alltid på någon annans bekostnad. Den plats och de resurser som medierna ägnar åt Dawit-rapportering, kunde i annat fall ha rapporterat om något annat - som också känts angeläget. Exempelvis om den stora ohälsan - utbrändhet. Även det hade behövt kampanjas om. Ur läkares, ledares/chefers, anhörigas, utsattas synvinkel. Man kunde driva en kampanj som skapar en större medvetenhet om vad ledarna kan göra för sina underställda. En större medvetenhet om hur en företagskulturs normer styr och driver till utbrändhet. En större medvetenhet hos de som är i riskzonen, ska hjälpa sig själva - att se klarare på sin situation så de inte går ner i det svarta hålet. En större medvetenhet hos alla människor för att de ska se tecknen hos sina medmänniskor.

Jag märker att jag själv ofta får idéer kring möjliga artiklar/reportage där jag på något sätt skulle fungera som upplysare - för att skapa en bättre värld. Att göra människor uppmärksamma på större problem för att leva ett bättre liv, men jag blir alltid lika kluven - för jag inser ständigt att jag är subjektiv. Jag utgår från vad jag själv känner och tror på - på samma sätt som svenska medierna driver sin fråga kring Dawit.

Behjärtansvärt, men aldrig helt rättvist om man ser till preferenser och balans.

/Lena

Blogg C - Journalistbok "En riktig våldtäktsman"

En av uppgifter på Journalistikkursen innebar att reflektera över så kallad New Journalism. Ett begrepp som omfattar en kombination av det bästa från två världar. Jan Gradvall, journalist för Sydsvenskan, har i en artikel förklarat det som en kombination av journalistikens faktagranskande och litteraturens inlevelseförmåga.

Genom att använda sig av spänningshöjande och fänglande berättartekniker förmedlar journalister sina journalistiska fakta. Den svåra balansgången ligger i att hålla sig till sanningen och etiska regler.

Det två böcker jag valt att recensera är Katarina Wennstams "En riktig våldtäktsman" samt Jan Guillous "Häxornas försvarare - Ett historiskt reportage". Wennstams bok kan ses som ett komplement till den hennes bok "Flickan och skulden", en våldtagen kvinnas historia. Syftet med boken är att skriva en journalistisk text med fokus riktat mot våldtäktsmän och den bild omvärlden har av män som begår våldtäkt.

Böckerna är enligt min bedömning upplagda på samma sätt. De inleder på ett sätt som griper tag i mig som läsare. Jag förflyttas i tid och rum och miljöerna skildras mycket väl av författarna. När det gäller den flirtande tjejen som utan att ha planerat det har med sig en kille hem från krogen, får jag just den där känslan tillbaka som jag själv upplevt. Man är upprymd, släpper lite på hämningarna och tycker att det är både lite kul och innerst inne jättedumt. Nyktrar till lite senare och har tappat lusten och blivit lite klokare av den friska luften... Wennstam har ett lättfattligt och enkelt språk, som gör att man identifierar sig med tankarna som flyger igenom huvudet på de personer hon skildrar. Wennstam skriver i detta inledande stycke som om det vore litterärt.

Fortsättningsvis lyfter Wennstam fram det ena efter det andra rättsfallet ur olika perspektiv. Några rättsfall återkommer och hon belyser dem ur olika vinklar. Med detta grundliga arbete lyckas hon skriva en bok som berör, tyvärr alltför väl. Hon lyfter fram de normer och värderingar som styr hur vi ser på förövare och offer, och de förmildrande omständigheter som ofta finns. Den politiska agenda Wennstam har med boken är att samhället måste se problemet på rätt sätt. Så länge pojkar präglas på dagens sätt lär inte antalet våldtäkter minska. Och genom synen på att tjejer minnsan har sig själva när de klär sig så där lätt...

Wennstam klargör inte särskilt att allt i boken är sant, men hennes digra förteckning av litteratur, utredningar, rapporter, uppsatser, tidningsartiklar, radioinslag, lagtexter och domar med mera känns det som ett tungt journalistiskt reportage. I stort sett hela boken varvar texter ur domarna med berättade upplevelser. Det andas inte fiktion här, trots ett målande språk. Som Guillou sa på Publicistklubbens möte i samband med Gömda-debatten, så gör den litterära formen ofta den sanna historien ännu mer trovärdig...

Guillous Sigrid ger också en stark inledning. En helt vanlig, men lite självständig tjej, som utgör ett hot mot pojken som inte vågade vada över till ön för att rädda hem getterna. I denna inledning har Guillou en litterär form. Därefter övergår han till att skriva dokumentärt. Han grundar sig på ett stort antal källor, främst på professor Bengt Ankarloos forskning. Till skillnad från den gripande berättelse om Sigrid övergår boken ganska snabbt till kapitel efter kapitel med redovisande fakta om häxeriet från tidig medeltid till häxpaniken under 1600-talet. Han lyfter fram utvecklingen på ett sätt som jag aldrig själv hade snappat upp. Men när han gör det blir det så uppenbart hur det kunde utvecklas till en panik inom kyrkan.

I slutet av boken klargör Guillou att boken i allt är avsedd att vara sann. Han hävdar dessutom att hans egen kompetens aldrig hade räckt till för att skriva denna bok annars - den hade då blivit ett plagiat av Anklarloos forskning, och det hade ju inte varit till Guillous fördel...

Guillou nämner slutordet just New Journalism, som ju inte är "new". Den har funnits sedan 1800-talet, att använda sig av till buds stående medel för att få en sann journalistisk text att beröra och nå läsekretsen. Att det sedan är otroligt att Ankarloo funnit så mycket fakta att grunda sin forskning på är däremot häpnadsväckande - och lyckosamt!

/Lena Sandersson

Blogg B - Etiska publicitetsregler - vad ska man säga?

"Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande."

Så lyder den tionde av de publicitetsregler som Press, Radio och TV kommit överens om. I mordfallet i Malmö i december, där en 26-årig man föll offer fick medierna bekymmer. Gammelmedierna fick göra svåra avväganden beträffande hur mycket man skulle lyfta fram information om de inblandade.

Den mördade var homosexuell, det i sig ska enligt regeln inte framhävas om det saknar betydelse i sammanhanget. Det kunde man inte i första skedet avgöra relevansen av. När det några dagar senare framkom att två pojkar häktats - fanns ännu mer att spekulera kring.

Att dra förhastade slutsatser om hatmord ville man inte göra på Sydsvenska Dagbladet. Där följde man en mer restriktiv linje efter att av åklagaren fått höra att motivet var av mer vardaglig karaktär än hatbrott. De nämnde inget senare heller, kan de månne vara av prestigeskäl...

Aftonbladet däremot lade tidigt ut sin bild av motivet till mordet. De ville personifiera förövarna och lyfta fram deras relionstillhörighet, att de bodde i invandrartäta Rosengård, att den ene av pojkarna flitigt bloggade om moral och hur fel det var med homosexualitet. Däremot ansåg man sig ta etiska hänsyn genom att inte publicera citat, vilka man ansåg underlätta att söka fram pojkarnas identitet på internet alltför lätt. Fina ord från Aftonbladet!

Tidningen QX var också generösa med informationen - de anser inte att den hotbild som finns ska förtigas. Att homosexuella ska utstå trakasserier och hot kan bara bemötas genom att man visar verkligheten menar man på QX.

Skillnaden mellan hur medier väljer att tolka de etiska reglerna beror på deras syn på "allmänintresse". Informationens relevans för läsaren är en bedömningssak. Och jag kan bara instämma att jag inte tycker det finns något givet svar på hur just detta fall skulle hanterats.

Jag är en stor motståndare till att skapa mediabilder av hela folkgrupper. Medias genomslagskraft är stark, och även om vi inte tycker att vi påverkas så gör vi det omedvetet. Om vi vill ha ett mer integrerat samhälle, där människor från olika kulturer, lever sida vid sida - då blir chanserna sämre om vi framställer den religiösa tron kopplad till negativa händelser/ageranden. Å ena sida tycker jag därför att vi ska undvika att späda på den bilden.

Å andra sidan är det viktigt att man i medierna vågar belysa de kulturkrockar som finns. Om man blundar för problemen agerar man på fel grunder, eller så görs inte tillräckliga samhällsinsatser för att få bukt med problemen.

Detta är en svår balansgång för den som vill spegla och förmedla vad som händer och sker i samhället.

Aftonbladet har ju sina lösnummer att förlita sig på och har en annan mer tolerant inställning till hur mycket som ska sägas. Samtidigt håller jag med om att sanningen måste fram. Men jag högaktar Svenska Dagbladet som valde att inte publicera informationen om religionstillhörigheten innan det var klart att de två pojkarna var skyldiga. När väl domen har fallit tycker jag däremot att det är rätt att få upp frågan till ytan - för att en förändring ska ske måste problemen belysas.

Dilemmat för gammelmedierna blir allt större efterhand som bloggosfären skriver det som gammelmedierna undviker att skriva. Det blir en ny konkurrens om läsarna. Att låta bli att säga något, och låta människorna själva söka i tveksamma källor kan inte vara rätt väg. Men att falla för bloggosfärens tryck är inte alltid rätt heller. Tidningar som säljer på lösnummer kan ju alltid skylla på att man måste rätta upp den skeva bild som ges i bloggar...

Min hoppfullhet om journalistiken är att den ska belysa samhällsproblem så man får ett bättre samhälle, med en människosyn där alla värderas lika. Och då är min övertygelse att man måste våga lyfta upp problemen - tyvärr krävs det alltmer av personifiering för att nå igenom mediebruset. Att utan en sådan här händelse skriva dag ut och dag in om att vi måste acceptera våra medmänniskor som de är, blir lite uddlöst - och ingen läser för man läser hellre något annat när man bläddrar igenom tidningen.

Så på ett sätt är det rätt att medierna blir mer tydliga och detaljrika i sin rapportering, annars skulle antagligen hatmordet i Malmö gått obemärkt förbi oss allihop. Och då skulle vi inte inse vilka kulturkrockar som finns i vårt samhälle och som kan leda till att liv släcks.

/Lena Sandersson

Blogg A - Nyhetsvärdering Händelse 2 av 2

Allmänheten måste informeras

Även om man redan som barn lär sig att man ska vara försiktig när det är halt, så varnar tidningarna för halkrisken. Det tycker väl ingen är underligt. Det varnas i all välmening och väderförhållanden berör ju många.

Nyheten från SMHI via TT i eftermiddags läses rutinmässigt av redaktionspersonalen runt om i landet. I vissa fall plockas den upp via länk till den egna nyhetssajten, i andra fall skriver man egna artiklar utifrån olika vinklar.

Väderleksrapporter anses viktigt för publiken att veta. Om man förvarnas kan man ändra sina planer och därmed undvika olyckor och skada på personer och föremål. Och man kan minska risken för trafikkaos, som i sin tur tar resurser från samhällstjänster och kostar skattemedel. I allmänhetens tjänst informerar medierna. Men, det är ju intresant också - särskilt om man lyckas få till en bra vinkel.

Några vinklar jag funnit är:

• Under tisdagskvällen var det mer korta varningar om det oväder som härjat i Frankrike, och som väntas in över södra Sverige.
• E-on går ut via Newsdesk med ett meddelande att man ar bra koll på läget, men att vissa hushåll kan störas av elavbrott. Här handlar det om PR.
• Under onsdagsmorgonen rapporterar DN att ovädret nu nått Sverige, och Polisen förklarar att svenskarna denna gång verkar ha förtått att det där vita kräver försiktighet. Få olyckar har skett än så länge. Lite berömlig vinkel!
• GP skriver om att göteborgarna knapp kommer att märka av vädret, och att fint sportlovsväder väntar. Lite trevligare vinkel!

Och det som är så bra med oväder är att det får konsekvenser, och nyheter om oväder går att kroka på dagarna efter. För det som hänt är ju ännu mer intressant att läsa. Herregud, vilken olycka i Skövde!!! Och så klok den lille pojken var, som gömde sig under klippavsatsen när snöovädret kom! Om djur läser också gärna. Tåligt och tjurskalligt vände highland cattle-djuren baken mot den piskande vinden som drog in över Höganäs kullar! Ja, väder och oväder kommer nog alltid att få oss att läsa tidningen och se på TV- och websändningar.

Men vem vet, än känner jag inte av något oväder - och det kanske blåser över. Men det har i alla fall engagerat såväl journalister som publik.

Blogg A - Nyhetsvärdering Händelse 1 av 2

Martins flytt 1973 blev nyhet 36 år senare

Återigen gryr dagen och jag vecklar ut Hallands Nyheter vid sidan av min kaffekopp på köksbordet. Vad har då hänt i världen och i vår lilla stad, som finns att informera om så här på måndagsmorgonen den 9 februari? Inte mycket nog för en tidning i alla fall.

På förstasidan finns en liten indragare med rubriken ”Oväder förde Martin till Varberg”. Detta är igen nyhet – Martin kom hit redan 1973, med utrustning till Ringhals kärnkraftverk. Sedan dess jobbar han som med underhållet där, har bildat familj och lever ett gott liv i sitt radhus i Varberg.

Redan när jag för en månad sedan när jag i Hallands Nyheter läste om Olga som stortrivs på Ringhals och med livet i Varberg började jag ana ugglor i reaktorvattnet. Under min tid på JMG läste jag bland annat PR, och jag står med en fot i vartdera lägret. Jag brinner för den trovärdiga och allmänintressanta journalistiken och älskar att nå resultat med hjälp av kommunikation. Det är ett dilemma för mig.

För att skapa ett gott anseende bland oss som bor i Ringhalsverkets närhet behöver vi påverkas. Och det sker säkrast enligt Ringhalsledningens syften om de är aktiva. Därigenom påverkas vi av samhällsdebatten kring kärnkraft, av våra grannar och vänner – ibland i ena riktningen och ibland i den andra. Att Ringhals förser Hallands Nyheter med pressmaterial för att skapa detta goda anseende är för mig uppenbart. Samtidigt kan jag inte klandra dem, då jag själv avser att göra samma sak.

Ändå, tycker jag inte att det är rätt att nyttja medierna så, så länge det hade funnits andra saker att skriva om. Jag är övertygad om att det hade funnits annat att ta upp om Hallands Nyheters ekonomi varit starkare. Visst finns det skribenter som inte agerar utifrån det journalistiska idealet, men med min positiva eller kanske naiva människosyn, tror jag att fler hade velat göra det – om de haft resurser att gräva, undersöka och leta för att hitta mer allmänintressanta ämnen.

I Nyhetsdesken, av Bengt Johansson, som för övrigt var en av de fantastiska lärarna på JMG under ht08, framgår kritierna som gör att en artikel slutligen publiceras. Tyngst väger det som kallas ”Intressant för publiken” medan ”Viktigt för publiken” värderas lägre av de som väljer ut nyheterna för publicering. Men också timing och tidningens policy spelar roll.

Det journalistiska idealet innebär att journalisterna vill informera, granska och tolka händelser och skeenden som är viktiga för medborgarna i samhället. Man ska få möjlighet att hålla sig tillräckligt informerad för att kunna agera i demokratin. Detta skriver både Johansson och Marina Ghersetti om när de talar om nyhetsvärdering. Men då ekonomin är en förutsättning att förhålla sig till även för medieföretag, så gäller det att göra en tidning som känns intressant för läsarna, och till en så liten kostnad som möjligt.

Då kan det vara tacksamt att ta emot material från exempelvis Ringhals. Packat och klart, och med en vinkel som gör att man får fram Ringhals verksamhet i ett trevligt sammanhang.

De flesta av oss tycker om att läsa om andra människor, vilket också Johansson visar i texten ”Nyhetsdesken”. Att skapa en vinkel genom personifiering gör att läsvärdet höjs. Att Martin och Olga är från andra länder är lite exotiskt - och mer intressant än att läsa om Göran som är uppväxt två mil från Ringhals och som också började där 1973.

Många faktorer påverkar hur nyhetsvärdet slutligen landar – en bidragande faktor att vi fick läsa om Martin denna måndag var förmodligen att det var just måndag. Lite sparlåga på redationen under helgen ökar chansen för Ringhals och andra aktörer. Allt mer ansträngd ekonomi gör att de journalistiska idealen naggas i kanten, och andra intressen än allmänhetens styr vad vi får reda på genom medierna.

Källor:
Johansson, Bengt, "Vid nyhetsdesken", 2009-02-10
http://www.miun.se/upload/ITM/Demicom/Rapporter%20pdf/DMI-rapport_19_FINAL.pdf

Om vad som visas på förstasidan? Ur GP, Nyhetsvärdering av katastrofer och schlagerfinaler, 2008-05-21, http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=901&a=422193

Artiklar ur HN:
9 februari 2009 – Martin uppskatter den lugna livstilen
http://hn.se/nyheter/varberg/1.209533

3 januari 2009 – Inte svårt för Olga att byta Riga mot Varberg
http://hn.se/nyheter/varberg/1.137166

Långt från Stureplans droger

Hur just lämnat Ekdal och TV-soffan här på västra sidan av Sverige, ett gott stycke från Stureplan. Inte för att jag tror att det bara är där det förekommer droger. Även i lilla Varberg sägs det vara läskigt vanligt förekommande bland ungdomarna.

I Ekdal satt såväl hälsominister Maria Larsson (kd), som "krogpolis-mästaren" och kändisjournalisten Anders Nylén med flera. Många viktiga synpunkter lyftes fram och jag önskar att debattprogrammet hade hållit på i minst en timme till, då kanske man till och med hade kommit fram till någon givande slutsats. Man var flera gånger inne på det som jag tror är nyckeln... men det är också den svåraste lösningen. I mina ögon handlar det inte om skärpt alkohol- och drogpolitik, eller mer kompetenta socialarbetare, eller att skulden ligger hos journalisternas snuttifierade rapportering, eller kändisar som dåliga förebilder. Det handlar om det svåraste att förändra, attityder! Ungdomars attityder som idag är baserade på att det nog inte är så farligt att pröva, och ta lite nästa gång också...

Och för att ändra attityder måste man börja nerifrån. Det gäller som i all annan påverkan att väcka uppmärksamhet och att därefter ge ungdomarna mer kunskap. Det är bara att inse att hur mycket vi än tjatat och försökt få dem att förstå faran med droger, så har vi inte nått fram. Vi har inte talat med dem på ett sätt som de blivit berörda av.

Och det svåra i detta är att det kostar samhället - i tid och pengar - att genomföra en kampanj som går fram hos föräldrarna - hos lärare och andra vuxna - och hos ungdomarna - hos barn i förebyggande syfte innan de kommer upp i tonårens nyfikenhet att testa nytt. Vi har inte heller använt oss av goda förebilder - kändisar som föregår med gott exempel och som ungdomarna lyssnar och ser upp till - för att via dem skapa en annan attityd.

Jag tillhör dem som, naivt möjligen, tror att kommunikationsinsatser löser mycket mer än vi tror! Och på ett positivare sätt en administrativa styrmedel som lagar mm. Men, det kostar - i början - men lönar sig i det långa loppet! Jag hoppas på en livaktig debatt kring dessa frågor i medierna.

Förutom detta vill jag ge en stor kram till Lena Adelsohn-Liljeroth som också var med i Ekdal, där hon propagerade mot de ideal som skapas genom skelettliknande mannekänger. Inget nytt fenomen - men inte mycket har hänt sedan Twiggy gick på catwalken.