En av uppgifter på Journalistikkursen innebar att reflektera över så kallad New Journalism. Ett begrepp som omfattar en kombination av det bästa från två världar. Jan Gradvall, journalist för Sydsvenskan, har i en artikel förklarat det som en kombination av journalistikens faktagranskande och litteraturens inlevelseförmåga.
Genom att använda sig av spänningshöjande och fänglande berättartekniker förmedlar journalister sina journalistiska fakta. Den svåra balansgången ligger i att hålla sig till sanningen och etiska regler.
Det två böcker jag valt att recensera är Katarina Wennstams "En riktig våldtäktsman" samt Jan Guillous "Häxornas försvarare - Ett historiskt reportage". Wennstams bok kan ses som ett komplement till den hennes bok "Flickan och skulden", en våldtagen kvinnas historia. Syftet med boken är att skriva en journalistisk text med fokus riktat mot våldtäktsmän och den bild omvärlden har av män som begår våldtäkt.
Böckerna är enligt min bedömning upplagda på samma sätt. De inleder på ett sätt som griper tag i mig som läsare. Jag förflyttas i tid och rum och miljöerna skildras mycket väl av författarna. När det gäller den flirtande tjejen som utan att ha planerat det har med sig en kille hem från krogen, får jag just den där känslan tillbaka som jag själv upplevt. Man är upprymd, släpper lite på hämningarna och tycker att det är både lite kul och innerst inne jättedumt. Nyktrar till lite senare och har tappat lusten och blivit lite klokare av den friska luften... Wennstam har ett lättfattligt och enkelt språk, som gör att man identifierar sig med tankarna som flyger igenom huvudet på de personer hon skildrar. Wennstam skriver i detta inledande stycke som om det vore litterärt.
Fortsättningsvis lyfter Wennstam fram det ena efter det andra rättsfallet ur olika perspektiv. Några rättsfall återkommer och hon belyser dem ur olika vinklar. Med detta grundliga arbete lyckas hon skriva en bok som berör, tyvärr alltför väl. Hon lyfter fram de normer och värderingar som styr hur vi ser på förövare och offer, och de förmildrande omständigheter som ofta finns. Den politiska agenda Wennstam har med boken är att samhället måste se problemet på rätt sätt. Så länge pojkar präglas på dagens sätt lär inte antalet våldtäkter minska. Och genom synen på att tjejer minnsan har sig själva när de klär sig så där lätt...
Wennstam klargör inte särskilt att allt i boken är sant, men hennes digra förteckning av litteratur, utredningar, rapporter, uppsatser, tidningsartiklar, radioinslag, lagtexter och domar med mera känns det som ett tungt journalistiskt reportage. I stort sett hela boken varvar texter ur domarna med berättade upplevelser. Det andas inte fiktion här, trots ett målande språk. Som Guillou sa på Publicistklubbens möte i samband med Gömda-debatten, så gör den litterära formen ofta den sanna historien ännu mer trovärdig...
Guillous Sigrid ger också en stark inledning. En helt vanlig, men lite självständig tjej, som utgör ett hot mot pojken som inte vågade vada över till ön för att rädda hem getterna. I denna inledning har Guillou en litterär form. Därefter övergår han till att skriva dokumentärt. Han grundar sig på ett stort antal källor, främst på professor Bengt Ankarloos forskning. Till skillnad från den gripande berättelse om Sigrid övergår boken ganska snabbt till kapitel efter kapitel med redovisande fakta om häxeriet från tidig medeltid till häxpaniken under 1600-talet. Han lyfter fram utvecklingen på ett sätt som jag aldrig själv hade snappat upp. Men när han gör det blir det så uppenbart hur det kunde utvecklas till en panik inom kyrkan.
I slutet av boken klargör Guillou att boken i allt är avsedd att vara sann. Han hävdar dessutom att hans egen kompetens aldrig hade räckt till för att skriva denna bok annars - den hade då blivit ett plagiat av Anklarloos forskning, och det hade ju inte varit till Guillous fördel...
Guillou nämner slutordet just New Journalism, som ju inte är "new". Den har funnits sedan 1800-talet, att använda sig av till buds stående medel för att få en sann journalistisk text att beröra och nå läsekretsen. Att det sedan är otroligt att Ankarloo funnit så mycket fakta att grunda sin forskning på är däremot häpnadsväckande - och lyckosamt!
/Lena Sandersson
Genom att använda sig av spänningshöjande och fänglande berättartekniker förmedlar journalister sina journalistiska fakta. Den svåra balansgången ligger i att hålla sig till sanningen och etiska regler.Det två böcker jag valt att recensera är Katarina Wennstams "En riktig våldtäktsman" samt Jan Guillous "Häxornas försvarare - Ett historiskt reportage". Wennstams bok kan ses som ett komplement till den hennes bok "Flickan och skulden", en våldtagen kvinnas historia. Syftet med boken är att skriva en journalistisk text med fokus riktat mot våldtäktsmän och den bild omvärlden har av män som begår våldtäkt.
Böckerna är enligt min bedömning upplagda på samma sätt. De inleder på ett sätt som griper tag i mig som läsare. Jag förflyttas i tid och rum och miljöerna skildras mycket väl av författarna. När det gäller den flirtande tjejen som utan att ha planerat det har med sig en kille hem från krogen, får jag just den där känslan tillbaka som jag själv upplevt. Man är upprymd, släpper lite på hämningarna och tycker att det är både lite kul och innerst inne jättedumt. Nyktrar till lite senare och har tappat lusten och blivit lite klokare av den friska luften... Wennstam har ett lättfattligt och enkelt språk, som gör att man identifierar sig med tankarna som flyger igenom huvudet på de personer hon skildrar. Wennstam skriver i detta inledande stycke som om det vore litterärt.
Fortsättningsvis lyfter Wennstam fram det ena efter det andra rättsfallet ur olika perspektiv. Några rättsfall återkommer och hon belyser dem ur olika vinklar. Med detta grundliga arbete lyckas hon skriva en bok som berör, tyvärr alltför väl. Hon lyfter fram de normer och värderingar som styr hur vi ser på förövare och offer, och de förmildrande omständigheter som ofta finns. Den politiska agenda Wennstam har med boken är att samhället måste se problemet på rätt sätt. Så länge pojkar präglas på dagens sätt lär inte antalet våldtäkter minska. Och genom synen på att tjejer minnsan har sig själva när de klär sig så där lätt...
Wennstam klargör inte särskilt att allt i boken är sant, men hennes digra förteckning av litteratur, utredningar, rapporter, uppsatser, tidningsartiklar, radioinslag, lagtexter och domar med mera känns det som ett tungt journalistiskt reportage. I stort sett hela boken varvar texter ur domarna med berättade upplevelser. Det andas inte fiktion här, trots ett målande språk. Som Guillou sa på Publicistklubbens möte i samband med Gömda-debatten, så gör den litterära formen ofta den sanna historien ännu mer trovärdig...
Guillous Sigrid ger också en stark inledning. En helt vanlig, men lite självständig tjej, som utgör ett hot mot pojken som inte vågade vada över till ön för att rädda hem getterna. I denna inledning har Guillou en litterär form. Därefter övergår han till att skriva dokumentärt. Han grundar sig på ett stort antal källor, främst på professor Bengt Ankarloos forskning. Till skillnad från den gripande berättelse om Sigrid övergår boken ganska snabbt till kapitel efter kapitel med redovisande fakta om häxeriet från tidig medeltid till häxpaniken under 1600-talet. Han lyfter fram utvecklingen på ett sätt som jag aldrig själv hade snappat upp. Men när han gör det blir det så uppenbart hur det kunde utvecklas till en panik inom kyrkan.
I slutet av boken klargör Guillou att boken i allt är avsedd att vara sann. Han hävdar dessutom att hans egen kompetens aldrig hade räckt till för att skriva denna bok annars - den hade då blivit ett plagiat av Anklarloos forskning, och det hade ju inte varit till Guillous fördel...
Guillou nämner slutordet just New Journalism, som ju inte är "new". Den har funnits sedan 1800-talet, att använda sig av till buds stående medel för att få en sann journalistisk text att beröra och nå läsekretsen. Att det sedan är otroligt att Ankarloo funnit så mycket fakta att grunda sin forskning på är däremot häpnadsväckande - och lyckosamt!
/Lena Sandersson
Hej Lena!
SvaraRaderaIntressant att läsa ditt referat och dina tankar angående båda dessa böcker, varav jag inte läst någon - ännu. Jan Guillous uttalande, som du återger, att den litterära formen ofta gör den sanna historien ännu mer trovärdig, är väldigt tänkvärt tycker jag. Som du också skriver, så handlar det om en balansgång. Så länge man klarar av att hantera den och är tydlig med vad man hävdar vara sant och inte, så är denna typ av journalistik ett värdefullt tillskott till samhällsdebatten.
/Annelie, kursare
Hej Lena
SvaraRaderaJag läste ju ”Flickan och skulden” så vi delar delvis område.
”Den politiska agenda Wennstam har med boken är att samhället måste se problemet på rätt sätt. Så länge pojkar präglas på dagens sätt lär inte antalet våldtäkter minska. Och genom synen på att tjejer minnsan har sig själva [att skylla – antar jag] när de klär sig så där lätt...”
Undrar om det är så ”lätt”? Visst finns det säkert en hel del killar som genom uppfostran, eller brist på, har en väldigt taskig kvinnosyn. Vissa riktiga sadister som helt enkelt hatar kvinnor och vill göra dem illa. Men våldtäcksmännen i dessa böcker har väl det gemensamt att de inte först alls ser sig själva som detta? Det är i min mening för MÅNGA (~50%!!) män som våldtar om det finns rätt ”cue”. Tänk röda armen i Tyskland -45 eller Pakistanska armen under Bangladesh självständighetskrig -71. Men det är ju bara en teori så klart.
Annars gillade jag ditt personliga exempel att du kunde känna igen mig och jag kan hålla med själv. Just därför blir det läskigt som man att läsa om dessa fall, fattar de inte hur man läser av en stämning? Precis om du säger när man och kvinna möts under vissa former så kan ju en viss dynamik uppstå som är kul och spännande för båda, just eftersom man inte vet vad som kommer att hända (mer än rent sexuellt).
Hej!
SvaraRaderaKul att du skrivit så bra referat om böckerna. Jag blir sugen på att läsa, speciellt den första.
Håller verkligen med om att man dras in i historien tack vara det litterära sättet att skriva, så var det även i den bok jag läste.
Det där med sanningen är verkligen en balansgång. Själv är jag nog ganska konservativ och tycker att new journalism är lite "fusk journalistik". Men visst är det spännande att läsa och visst förstår jag att folk blir arga när allt inte riktigt är som det skrivits (typ Gömda av Liza Marklund). Man måste nog vara väldigt, väldigt skicklig för att kunna hålla sig till sanningen och inte lägga in för mycket egna tankar.
Väl skrivet i vilket fall! :)
Hej Lena!
SvaraRaderaKul att läsa ditt inlägg. Jag blir sugen på att läsa båda böckerna. Själv tycker jag att det skulle blivit väldigt tråkigt att läsa en reportageok utan litterära inslag, det hade nog lätt blivit platt och svårförståeligt. Sedan är det ju viktigt att man klargör för vad som är just sant, om man tex ändrat vissa detaljer som i Gömda.
Du skriver att det ofta finns förmildrande omständigheter. Men vad finns det för sådana när det gäller våldtäkt? Eller har jag missförstått?
Det är intressant att du har läst två böcker och kan jämföra dem. Det är lättare att som läsare avgöra vad som är sant när det gäller så här mycket faktauppgifter. Det är betydligt svårare att bedöma sanningshalten i en histoira som Gömda.
Ha det fint / Lina