Blogg B - Etiska publicitetsregler - vad ska man säga?

"Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande."

Så lyder den tionde av de publicitetsregler som Press, Radio och TV kommit överens om. I mordfallet i Malmö i december, där en 26-årig man föll offer fick medierna bekymmer. Gammelmedierna fick göra svåra avväganden beträffande hur mycket man skulle lyfta fram information om de inblandade.

Den mördade var homosexuell, det i sig ska enligt regeln inte framhävas om det saknar betydelse i sammanhanget. Det kunde man inte i första skedet avgöra relevansen av. När det några dagar senare framkom att två pojkar häktats - fanns ännu mer att spekulera kring.

Att dra förhastade slutsatser om hatmord ville man inte göra på Sydsvenska Dagbladet. Där följde man en mer restriktiv linje efter att av åklagaren fått höra att motivet var av mer vardaglig karaktär än hatbrott. De nämnde inget senare heller, kan de månne vara av prestigeskäl...

Aftonbladet däremot lade tidigt ut sin bild av motivet till mordet. De ville personifiera förövarna och lyfta fram deras relionstillhörighet, att de bodde i invandrartäta Rosengård, att den ene av pojkarna flitigt bloggade om moral och hur fel det var med homosexualitet. Däremot ansåg man sig ta etiska hänsyn genom att inte publicera citat, vilka man ansåg underlätta att söka fram pojkarnas identitet på internet alltför lätt. Fina ord från Aftonbladet!

Tidningen QX var också generösa med informationen - de anser inte att den hotbild som finns ska förtigas. Att homosexuella ska utstå trakasserier och hot kan bara bemötas genom att man visar verkligheten menar man på QX.

Skillnaden mellan hur medier väljer att tolka de etiska reglerna beror på deras syn på "allmänintresse". Informationens relevans för läsaren är en bedömningssak. Och jag kan bara instämma att jag inte tycker det finns något givet svar på hur just detta fall skulle hanterats.

Jag är en stor motståndare till att skapa mediabilder av hela folkgrupper. Medias genomslagskraft är stark, och även om vi inte tycker att vi påverkas så gör vi det omedvetet. Om vi vill ha ett mer integrerat samhälle, där människor från olika kulturer, lever sida vid sida - då blir chanserna sämre om vi framställer den religiösa tron kopplad till negativa händelser/ageranden. Å ena sida tycker jag därför att vi ska undvika att späda på den bilden.

Å andra sidan är det viktigt att man i medierna vågar belysa de kulturkrockar som finns. Om man blundar för problemen agerar man på fel grunder, eller så görs inte tillräckliga samhällsinsatser för att få bukt med problemen.

Detta är en svår balansgång för den som vill spegla och förmedla vad som händer och sker i samhället.

Aftonbladet har ju sina lösnummer att förlita sig på och har en annan mer tolerant inställning till hur mycket som ska sägas. Samtidigt håller jag med om att sanningen måste fram. Men jag högaktar Svenska Dagbladet som valde att inte publicera informationen om religionstillhörigheten innan det var klart att de två pojkarna var skyldiga. När väl domen har fallit tycker jag däremot att det är rätt att få upp frågan till ytan - för att en förändring ska ske måste problemen belysas.

Dilemmat för gammelmedierna blir allt större efterhand som bloggosfären skriver det som gammelmedierna undviker att skriva. Det blir en ny konkurrens om läsarna. Att låta bli att säga något, och låta människorna själva söka i tveksamma källor kan inte vara rätt väg. Men att falla för bloggosfärens tryck är inte alltid rätt heller. Tidningar som säljer på lösnummer kan ju alltid skylla på att man måste rätta upp den skeva bild som ges i bloggar...

Min hoppfullhet om journalistiken är att den ska belysa samhällsproblem så man får ett bättre samhälle, med en människosyn där alla värderas lika. Och då är min övertygelse att man måste våga lyfta upp problemen - tyvärr krävs det alltmer av personifiering för att nå igenom mediebruset. Att utan en sådan här händelse skriva dag ut och dag in om att vi måste acceptera våra medmänniskor som de är, blir lite uddlöst - och ingen läser för man läser hellre något annat när man bläddrar igenom tidningen.

Så på ett sätt är det rätt att medierna blir mer tydliga och detaljrika i sin rapportering, annars skulle antagligen hatmordet i Malmö gått obemärkt förbi oss allihop. Och då skulle vi inte inse vilka kulturkrockar som finns i vårt samhälle och som kan leda till att liv släcks.

/Lena Sandersson