Kampanjjournalistik. Är det behjärtansvärt eller bara orättvist? Att medierna går samman för att påverka läsare och allmänhet i en viss riktning i en viss fråga är ett avsteg från den objektiva journalistiken. Att förmedla skeenden på ett objektivt vis är journalisternas uppgift. De förväntas, åtminstone i de mer seriösa medierna, på nyhetsplats vara opartiska. Snarare gäller det för dem att låta alla komma till tals. Låta båda sidor framhålla sina argument. Det ska vara rättvist. Men, kommer det någonsin att bli rättvist. Oavsett vilket ämne journalisterna/nyhetscheferna väljer att lyfta fram så innebär det samtidigt att andra ämnen inte får plats i tidningen.
Journalistkåren får alltid göra val - ska vi skriva om det? Ska vi skriva om det igen från en annan vinkel? Bör vi inte skriva om detta också? Den stadsdelen har vi aldrig skrivit om det, borde den inte stå på tur nu? Man väljer och väljer bort - enligt min mening är det svårt att vara helt objektiv.
Förutom val av ämnen så har journalister, som alla andra människor, sina preferenser. Man tänker på det som står en nära - eller på annat sätt berör en. Sen finns det mängder med ämnen som aldrig ens kommer in i min tankevärld - och inte kan jag komma på dem nu heller för då hade det ju varit i just min tankevärld.
Att journalister skriver om Dawit är förståeligt, och för oss i länder med pressfrihet är det inte många som förstår varför det skulle vara konstigt att lyfta fram en så demokratiskt viktig fråga. Men, även om detta är behjärtansvärt - så sker det alltid på någon annans bekostnad. Den plats och de resurser som medierna ägnar åt Dawit-rapportering, kunde i annat fall ha rapporterat om något annat - som också känts angeläget. Exempelvis om den stora ohälsan - utbrändhet. Även det hade behövt kampanjas om. Ur läkares, ledares/chefers, anhörigas, utsattas synvinkel. Man kunde driva en kampanj som skapar en större medvetenhet om vad ledarna kan göra för sina underställda. En större medvetenhet om hur en företagskulturs normer styr och driver till utbrändhet. En större medvetenhet hos de som är i riskzonen, ska hjälpa sig själva - att se klarare på sin situation så de inte går ner i det svarta hålet. En större medvetenhet hos alla människor för att de ska se tecknen hos sina medmänniskor.
Jag märker att jag själv ofta får idéer kring möjliga artiklar/reportage där jag på något sätt skulle fungera som upplysare - för att skapa en bättre värld. Att göra människor uppmärksamma på större problem för att leva ett bättre liv, men jag blir alltid lika kluven - för jag inser ständigt att jag är subjektiv. Jag utgår från vad jag själv känner och tror på - på samma sätt som svenska medierna driver sin fråga kring Dawit.
Behjärtansvärt, men aldrig helt rättvist om man ser till preferenser och balans.
/Lena
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Intressant inlägg!
SvaraRaderaNär vi fick uppgiften att göra ett personporträtt om en journalist måste jag erkänna att jag tänkte ”så typiskt, de är bara intresserade av sig själva”. I viss mån är det väl så med Dawitt Isac, precis som du skriver. Och visst kan man säga att det tar plats från annat viktigt, men om man inte försvarar yttrandefriheten så finns det ingen plats alls för det andra.
/Cecilia
Vettig synpunkt med relativiteten.
SvaraRaderahttp://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2008/04/01/AR2008040101507.html
Här har man ju något att tugga på t.ex.
"more than 3,000 people die on the world's roadways every day"
VARJE DAG!
Det sätter lite perspektiv inte bara på Isaak utan tom på hela krig!
Ibland när jag känner mig lite kritisk till västerlandet tänker jag att vi
har en absurd individfixering, individen är noll, intet.
Det är bara totala massan som räknas.
Lena,
SvaraRaderaDu för in begreppet "rättvisa" i relation till "behjärtansvärd". Och kanske är det som du skriver, att kampanjjournalistiken bli bara en extremt tydlig uppvisning av journalistikens ständigt underliggande, men mer dolda problematik: den är aldrig rättvis. ATt välja någon eller något innebär alltid att någon eller något annat väljs bort. Fokus på ett problem leder till skugga på ett annat.
Det illustrerar vårt allt smalare synfält. Det är så jobbigt med gråzoner ... Jag vill veta om det är långsiktigt bra med ekologisk odling eller ej. Därför leder inte t.ex. Marit Pulsens senaste bok till den viktiga diskussion om vårt bruk av jordens resurser, som den skulle kunna. Om vi inte hade varit så svartvita i vår perception. I mediedebatten avkrävs Paulsen ett ja eller nej till ekologisk odling - trots att hon var tvungen att ägna en hel bok åt att försöka problematisera och utveckla sina tankar och sitt kunnande om området.
/Mia