En av uppgifter på Journalistikkursen innebar att reflektera över så kallad New Journalism. Ett begrepp som omfattar en kombination av det bästa från två världar. Jan Gradvall, journalist för Sydsvenskan, har i en artikel förklarat det som en kombination av journalistikens faktagranskande och litteraturens inlevelseförmåga.
Genom att använda sig av spänningshöjande och fänglande berättartekniker förmedlar journalister sina journalistiska fakta. Den svåra balansgången ligger i att hålla sig till sanningen och etiska regler.
Det två böcker jag valt att recensera är Katarina Wennstams "En riktig våldtäktsman" samt Jan Guillous "Häxornas försvarare - Ett historiskt reportage". Wennstams bok kan ses som ett komplement till den hennes bok "Flickan och skulden", en våldtagen kvinnas historia. Syftet med boken är att skriva en journalistisk text med fokus riktat mot våldtäktsmän och den bild omvärlden har av män som begår våldtäkt.
Böckerna är enligt min bedömning upplagda på samma sätt. De inleder på ett sätt som griper tag i mig som läsare. Jag förflyttas i tid och rum och miljöerna skildras mycket väl av författarna. När det gäller den flirtande tjejen som utan att ha planerat det har med sig en kille hem från krogen, får jag just den där känslan tillbaka som jag själv upplevt. Man är upprymd, släpper lite på hämningarna och tycker att det är både lite kul och innerst inne jättedumt. Nyktrar till lite senare och har tappat lusten och blivit lite klokare av den friska luften... Wennstam har ett lättfattligt och enkelt språk, som gör att man identifierar sig med tankarna som flyger igenom huvudet på de personer hon skildrar. Wennstam skriver i detta inledande stycke som om det vore litterärt.
Fortsättningsvis lyfter Wennstam fram det ena efter det andra rättsfallet ur olika perspektiv. Några rättsfall återkommer och hon belyser dem ur olika vinklar. Med detta grundliga arbete lyckas hon skriva en bok som berör, tyvärr alltför väl. Hon lyfter fram de normer och värderingar som styr hur vi ser på förövare och offer, och de förmildrande omständigheter som ofta finns. Den politiska agenda Wennstam har med boken är att samhället måste se problemet på rätt sätt. Så länge pojkar präglas på dagens sätt lär inte antalet våldtäkter minska. Och genom synen på att tjejer minnsan har sig själva när de klär sig så där lätt...
Wennstam klargör inte särskilt att allt i boken är sant, men hennes digra förteckning av litteratur, utredningar, rapporter, uppsatser, tidningsartiklar, radioinslag, lagtexter och domar med mera känns det som ett tungt journalistiskt reportage. I stort sett hela boken varvar texter ur domarna med berättade upplevelser. Det andas inte fiktion här, trots ett målande språk. Som Guillou sa på Publicistklubbens möte i samband med Gömda-debatten, så gör den litterära formen ofta den sanna historien ännu mer trovärdig...
Guillous Sigrid ger också en stark inledning. En helt vanlig, men lite självständig tjej, som utgör ett hot mot pojken som inte vågade vada över till ön för att rädda hem getterna. I denna inledning har Guillou en litterär form. Därefter övergår han till att skriva dokumentärt. Han grundar sig på ett stort antal källor, främst på professor Bengt Ankarloos forskning. Till skillnad från den gripande berättelse om Sigrid övergår boken ganska snabbt till kapitel efter kapitel med redovisande fakta om häxeriet från tidig medeltid till häxpaniken under 1600-talet. Han lyfter fram utvecklingen på ett sätt som jag aldrig själv hade snappat upp. Men när han gör det blir det så uppenbart hur det kunde utvecklas till en panik inom kyrkan.
I slutet av boken klargör Guillou att boken i allt är avsedd att vara sann. Han hävdar dessutom att hans egen kompetens aldrig hade räckt till för att skriva denna bok annars - den hade då blivit ett plagiat av Anklarloos forskning, och det hade ju inte varit till Guillous fördel...
Guillou nämner slutordet just New Journalism, som ju inte är "new". Den har funnits sedan 1800-talet, att använda sig av till buds stående medel för att få en sann journalistisk text att beröra och nå läsekretsen. Att det sedan är otroligt att Ankarloo funnit så mycket fakta att grunda sin forskning på är däremot häpnadsväckande - och lyckosamt!
/Lena Sandersson
Genom att använda sig av spänningshöjande och fänglande berättartekniker förmedlar journalister sina journalistiska fakta. Den svåra balansgången ligger i att hålla sig till sanningen och etiska regler.Det två böcker jag valt att recensera är Katarina Wennstams "En riktig våldtäktsman" samt Jan Guillous "Häxornas försvarare - Ett historiskt reportage". Wennstams bok kan ses som ett komplement till den hennes bok "Flickan och skulden", en våldtagen kvinnas historia. Syftet med boken är att skriva en journalistisk text med fokus riktat mot våldtäktsmän och den bild omvärlden har av män som begår våldtäkt.
Böckerna är enligt min bedömning upplagda på samma sätt. De inleder på ett sätt som griper tag i mig som läsare. Jag förflyttas i tid och rum och miljöerna skildras mycket väl av författarna. När det gäller den flirtande tjejen som utan att ha planerat det har med sig en kille hem från krogen, får jag just den där känslan tillbaka som jag själv upplevt. Man är upprymd, släpper lite på hämningarna och tycker att det är både lite kul och innerst inne jättedumt. Nyktrar till lite senare och har tappat lusten och blivit lite klokare av den friska luften... Wennstam har ett lättfattligt och enkelt språk, som gör att man identifierar sig med tankarna som flyger igenom huvudet på de personer hon skildrar. Wennstam skriver i detta inledande stycke som om det vore litterärt.
Fortsättningsvis lyfter Wennstam fram det ena efter det andra rättsfallet ur olika perspektiv. Några rättsfall återkommer och hon belyser dem ur olika vinklar. Med detta grundliga arbete lyckas hon skriva en bok som berör, tyvärr alltför väl. Hon lyfter fram de normer och värderingar som styr hur vi ser på förövare och offer, och de förmildrande omständigheter som ofta finns. Den politiska agenda Wennstam har med boken är att samhället måste se problemet på rätt sätt. Så länge pojkar präglas på dagens sätt lär inte antalet våldtäkter minska. Och genom synen på att tjejer minnsan har sig själva när de klär sig så där lätt...
Wennstam klargör inte särskilt att allt i boken är sant, men hennes digra förteckning av litteratur, utredningar, rapporter, uppsatser, tidningsartiklar, radioinslag, lagtexter och domar med mera känns det som ett tungt journalistiskt reportage. I stort sett hela boken varvar texter ur domarna med berättade upplevelser. Det andas inte fiktion här, trots ett målande språk. Som Guillou sa på Publicistklubbens möte i samband med Gömda-debatten, så gör den litterära formen ofta den sanna historien ännu mer trovärdig...
Guillous Sigrid ger också en stark inledning. En helt vanlig, men lite självständig tjej, som utgör ett hot mot pojken som inte vågade vada över till ön för att rädda hem getterna. I denna inledning har Guillou en litterär form. Därefter övergår han till att skriva dokumentärt. Han grundar sig på ett stort antal källor, främst på professor Bengt Ankarloos forskning. Till skillnad från den gripande berättelse om Sigrid övergår boken ganska snabbt till kapitel efter kapitel med redovisande fakta om häxeriet från tidig medeltid till häxpaniken under 1600-talet. Han lyfter fram utvecklingen på ett sätt som jag aldrig själv hade snappat upp. Men när han gör det blir det så uppenbart hur det kunde utvecklas till en panik inom kyrkan.
I slutet av boken klargör Guillou att boken i allt är avsedd att vara sann. Han hävdar dessutom att hans egen kompetens aldrig hade räckt till för att skriva denna bok annars - den hade då blivit ett plagiat av Anklarloos forskning, och det hade ju inte varit till Guillous fördel...
Guillou nämner slutordet just New Journalism, som ju inte är "new". Den har funnits sedan 1800-talet, att använda sig av till buds stående medel för att få en sann journalistisk text att beröra och nå läsekretsen. Att det sedan är otroligt att Ankarloo funnit så mycket fakta att grunda sin forskning på är däremot häpnadsväckande - och lyckosamt!
/Lena Sandersson
